Två gånger är hon ute och tömmer, innan en blek fjolårskonfirmann kommer inramlande i mjölkboden och tar den andra spannen.– Åh, jag försåg mig visst, ja, Mattia, säger han, i det han sätter sig.Mattia ler och flyttar på pallen. Hon säger inget om det.– Det vart väl sent igår, förstår jag, säger hon.– Svi, svi, svi, svi.Och så börjar dessa två, som är först uppe på den stora gården, prata.Det är Mattia som får ordet. Hon frågar vad han fick till julklapp.Det är inte för att vara nyfiken som hon frågar tre gånger innan hon får svar.Hon vill bara hålla den trötta pojken vid liv.Hon ger sig inte förrän hon får veta att han fick en skjorta av husbondfolket och nästukar av *** i lilla byggningen.Igår kväll så satt han i en djup stol med två paket i knät.Men var han glad?Nej, han var rädd.Han tappade kniven.Han gick däromåt.Han tittade ängsligt runt tallriken och man hade spilt på duken.Och han var inte halvmätt en gång när han var tillbaka i stolen sin.Där satt han sen och vred sig och tittade på klockan hela kvällen.Hälsade han vid att gå och lägga sig, men nej, det var mot reglementet.I alla år har det varit brukligt att ingen går från huvudbyggningen på julkvällen förrän de fått den unfägnad som bjuds.– Sätt dig du och ta det lugnt, sa deras ögon när de såg på pojken.– Sitt inte.– Och vrid dig på det där sättet.– Kom ihåg att du har fått skjorta och nästukar.– Vi är snälla och goda ikväll och det ska du också vara.– Vi ska inte ha det sagt om oss att lilldrängen ger sig härifrån innan julkvällen är slut.Men nu sitter han och har det gott.Mattia, hon kommer inte emot en och ler och ger en julklappar.Hon hjälper en med de mest svårmjölkade korna på juldagsmorgonen.